Begravningen var fin

Igår var det en jobbig dag. Det går naturligtvis inte jämföra med hur Tobias familj hade det, eller hans närmaste kompisar, men för mig var det första gången en nära vän går bort och det har varit jobbigt.

Att sova under natten till torsdagen gick sådär. Många tankar genom huvudet och det gick inte slappna av det minsta för att kunna sova. Det var skönt att ha en timme för sig själv hemma innan jag blev upplockad för att åka in till kyrkan, Utanför kyrkan lyste solen klar och när vi samlades hela laget, ledare, tidigare spelare och andra som är runt omkring kändes det bra, men när vi började vandringen in mot kyrkportarna höjdes vemodet och pulsen. Jag bar Tobias matchtröja i handen och höll den hårt.

innan vi kom in i kyrkan blev jag överrumplad av Tobias moster (Filippas gamla dagisfröken). Hon slog armarna om mig och tackade för allt fint jag skrivit om Tobias. Det var första gången denna dag som tårarna forsade ner för kinderna. Att hon kom fram utanför kyrkan träffade precis på den punkt som gjorde att alla känslor svämmade över.

Trappstegen in mot kyrkan gick långsamt. Precis innanför portarna mötte familjerna upp och det kändes skönt att se hur samlade de var tillsammans. En stark familj som tog emot på sin sons begravning.

Innan vi satte oss ner i våra bänkrader skulle jag hedra Tobias med att lämna hans matchtröja på kistan. Att ensam gå fram kändes till en början bra, men att komma fram till kistan med Tobias namn på var hemskt. Jag visste inte hur jag skulle reagera, men när jag blrjade vika upp hans tröja och placera den på kistan började både armar och ben skaka. En sådan enkel sak som att lägga en tröja snyggt blev det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Jag stod för mig själv en stund med handen på kistan och tårar längs kinderna och mindes så väl hur Tobias var som person. Att få lägga hans tröja där var hedrande och jag kommer att bära med mig den känslan för alltid. Stegen tillbaka mot platsen i bänken var vaga och jag kommer knappt ihåg hur jag kom dit.

Begravningen var en mycket fin avskedstillstälning. Ett underbart bildspel med väl valda bilder på Tobias och Elin ackompanjerat av deras favoritmusik. Inledningen med Lalehs "Some die young" var rofylld att lyssna till. Likaså de övriga musikstyckena som var utvalda till Tobias och Elins ära. Håkan Hellström med "Nu kan du få mig så lätt" med strofen

"Vem kysste Elin, bakom ryggen på Marie. Var det den store poeten som hon var förälskad i"

ramade verkligen in hela stämningen på hur mycket Tobias och Elin älskade varandra.

Starkaste känslan och aktionen på hela begravningen stod Tobias syster Lisa för. Att orka gå upp och sjunga "Hallelujah" på det fantastiska sätt är för mig obegripligt. Hennes röst var så stark och trygg genom hela sången. Jag sa det till henne senare hur bra hon sjöng, men det ord kan inte beskriva hur vackert det var.

När det var dags för avtackning gjorde hela laget gemensam väg fram till kistan. Hela laget slöt upp vid Tobias kista och vi stod där länge med sänkta huvuden. Med kistan framför oss gick det inte att göra annat än att tänka på "VARFÖR". Varför skulle detta ske två unga människor med hela livet framför sig. Svar som aldrig kommer att ges. Tobias kommer inte att komma tillbaka till oss och det här var verkligen ren fakta. Tobias är ändå kvar som en del av laget. Det är vår plikt att se till att det är så. 

Avslutningen på begravningen gav verkligen en värdig finish. Samtidigt som bildspelet från början rullade igen spelades Lalehs song "Some die young" igen och nu kunde jag verkligen titta på bilderna. Nu kunde jag verkligen se bilderna på Tobias att minnas vilken fantastiskt människa han var. Den avslutningen gjorde verkligen att vi kunde gå ut ur kyrkan med rätt bilder i huvudet. 

Utanför kyrkan sen samlades vi utanför och det gladde mig att se familjen stå utanför och prata med besökarna. Kramas, samtala och skratta lite tillsammans med sina vänner och bekanta. Precis på det sätt som jag har lärt känna dem. Sociala, underbara människor som trots denna tunga tid inte gömmer sig eller kryper undan. Storartat.

Tobias är borta som person, men han lever kvar i våra minnen. Imorgon ska jag och Filippa besöka hans grav. Filippa har ritat en tecning där Tobias lever kvar uppe hos Gud. Och hon säger till mig att jag inte ska vara ledsen, för jag får träffa honom igen när jag kommer till himlen. För där uppe lever alla igen.


Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt



Laleh - Some die young


Kommentarer
Postat av: Rose-Marie Halldén

Hej Nicklas

Jag vill också tacka dej för det du skrivit på GIFS hemsida samt din och Mats fina minnestext i HN.

Att du/ni satt ord på den sorg och förtvilan som alla känner är jätteviktigt och ni utryckte er väldigt bra.Tack än en gång

2012-02-25 @ 22:36:40

Ge mig en kommentar här:

Och du heter?:
Kom ihåg mig?

Din E-post tack: (publiceras ej)

Var hittar jag dig?:

Kommentera här:

Trackback
RSS 2.0
FAVORITER JUST NU "Snart skiner Poseidon" Suarez is back